torsdag 17 oktober 2013

Tour de gröna linjen med omnejd - Etapp 14 - MÅLGÅNG


Tour de gröna linjen med omnejd - Etapp 14

Öisarna - Skicka BK 1-3 (0-1)

Mål: Clement, Kim, Johan
Lag: Petter, Ivar, Clement, Jessica, Kim, Johan, Perry, Maja, Tove, Lovisa, Amanda, Martin
Ledarstab: Erik på vik.
Publik: Anna och Erik samt delar av Bara Bajare (grattis till tredjeplatsen och segern mot Majkens!)
Fråga: Är vi på väg att erfara ett regeringsskifte i mixparlamentet?

Ja ni har förmodligen redan läst löpsedeln, eller tillåt mig att omformulera - har någon kunnat undgå löpsedlarna och rubrikerna som idag har dekorerat hela höstsverige? (Enligt säkra* källor, även resterande delar av landet.) Visst, vi i ledningen erkänner att det är märkligt att det just var Göteborgsposten som var på plats igår men vid en närmre eftertanke så är det inte jättekonstigt med tanke på den uppvaktning vi haft, under så slutet av vår fenomenala höstsäsong, ifrån tränare och talangscouter just ifrån dessa delar av landet som varit hos oss i studiebesökssyfte. Åter till löpsedeln. Kolla på den. Sug in orden. Känn på meningarna. Pröva att uttala den sista meningen. Hur kändes det? 
Jag förstår hur det känns. Det känns annorlunda. Det känns overkligt. Det känns som att det nästan inte är sant. Är det sant då? 

Ja visst är det sant. Men vi får resa långt bakåt i historien för att hitta en bragd av liknande magnitud. Faktiskt ända bak till VM 1966 i England då Nordkorea, som för första året spelade i ett VM-slutspel, dängde dit de dåvarande dubbla världsmästarna Italien med 1-0 efter ett mål av "Kim" (inget skämt) i den 70:e minuten. Italienarna blev välkomnade tillbaka till det ridstövelformade landet med granater i form av tomater. Kan man föreställa sig att ett liknande mottagande väntade för Öisarna igår kväll, när de kom tillbaka till Örby? 

Förutsättningarna inför denna sista match var enkla. Tog vi poäng skulle vi säkra andraplatsen, förlorade vi så skulle vi behöva hjälp av Bara Bajare. Öisarna har sedan några omgångar tillbaka varit klara segrare. Vi har mött det rödvita gänget tre gånger förut. Samtliga matcher har slutat med flera måls förlust och vi har aldrig gjort ett mål mot dem. På matcherna som utspelats på grus, två stycken, så har skillnaderna lagen emellan varit ganska stora medan det enda mötet på konstgräs (innan gårdagen) resulterade i en helt klart jämn historia men dock med en tvåmålsförlust. Det var alltså med denna statistik och med denna historia vi igår klev in på Bäckahagens BP i nästan ordinare Champions League-tid. Historien, och framförallt statistiken, behöver ju dock inte alls göra sig rättvis eller för den delen, betyda något särskilt alls. Om vi vänder på myntet och kollar på hur vår höstsäsong har sett ut och hur stämningen varit under de sista matcherna så kommer man snart se att myntet är extremt välpolerat, du ska till och med skatta dig som lycklig om du inte rev dig på den sylvassa kanten. Ty höstsäsongens prestationer har varit HELT UTAN DESS LIKE. Som en häst på tre termosar kaffe och sex redbull, eller farten som Clement hade första gången han åkte slalom ner för Gustavsbergsbacken (rakt in i nätet) eller varför inte en hederlig JO Waldner-smash någon gång i mitten på 90-talet. Ja ni kanske förstår att vi talar om helt sjuka krafter. Vi pratar rörelseenergier som tidigare aldrig skådats, hastigheter som Michael Jonson endast uppnådde med bil och tyngden av en sumobrottare nedrullandes för Hammarbybacken. 
Höstsäsongen slutade med 6 vinster, 1 förlust och 37-5 i mållskillnad. Vi har nu slagit alla lag i Division 1 och utnämner oss härmed som utmanare till TITELBÄLTET 2014 (Sätt på DETTA soundtrack och se och känn 2014 framför dig).

Tove sade redan innan matchen att hon hade en bra känsla, att det låg något bra i luften. Jag höll med, vi var extremt lugna och samlade och förstås skärpta av det självförtroende hösten har gett oss. Trots det så stakade jag mig i orden när jag skulle svara henne. Det jag ville säga var att hon inte skulle säga så, "jinxa inte det här nu Tove" tänkte jag. Jag log lite lätt samtidigt som jag drog på ett nytt lager övre benskyddstejp eftersom jag visste att det skulle bli åka utav bara några minuter senare. 
  Till vår stora förvåning som ber domaren om att få blåsa i gång matchen tidigare. Vi misstänker att det har att göra med att få hem våra fans innan kvällens nästa drabbning, med tanke på konfrotationsrisken mellan Skicka BK Ultras och Majken Infernos. Matchen drog hur som helst i gång, innan ni hemma där hemma med era live-streams ens hann starta webbläsaren. Och den drog i gång i ett högt tempo.
  Öisarna tog tag i dirigentpinnen omedelbart. Redan inom de tre första minuterna hade de kommit till några ganska farliga lägen, varav ett var så pass farligt att det blev ett riktigt uppvaknade. Jag skulle dock inte säga att denna matchöppning var något konstig, vi höll oss till vår matchplan: ligga tight och rätt i defensiven samt stressa bollhållare på rätt sätt, det vill säga snabbt fram de första metrarna för att sedan lugnt och metodiskt avvakta. Det ska också tilläggas att Öisarnas främsta styrka är deras kraft, både fysiskt och när det kommer till skott. Dem är allesammans väldigt stora och de har flera i laget som är väldigt skottsäkra. Lyckligtvis lyckades vi styra av de flesta lägen de fick genom föredömligt defensivt spel. Vi fick några chanser, under omställningar, vilket också var något vi visste skulle komma. Vi visste också att vi skulle behandla bollen metodiskt då vi är väl medvetna om att vi är ett mer tekniskt skickligt lag än dem. Det visade sig dock svårare än vi trott, som så många gånger tidigare i Skickas historia så blev vi ofta stressade i uppspelen helt i onödan, men plötsligt så kom chansen. Efter ett fint uppspel från defmitt (enligt Amanda en klassisk "sebastianlarssontillhysén/kimtillkacaniklicgenomtyskabackarna-pass" och efter ett gediget arbete på ytterkanten av just Amanda, så kom hon till skottläge i utkanten av straffområdet och drog till med ett riktigt farligt skott. Ett skott som målvakten släppte retur på och innan målvakten hade hunnit spotta ut gräset ur munnen så var Clement där med en distinkt tåpaj, 1-0 SKICKA!
  Känslan var smått bisarr, och jag måste erkänna att jag nästan blev oroligare av att vi tog ledningen, det kändes liksom att deras retaliation bara skulle bli ännu grövre. Lite ungefär som när Sverige möter Tyskland. Vi lyckades hålla resultatet till halvtid. En halvtidsvila som vi gick in till med höga huvuden och stark sammanhållning medan våra motståndare dels börjat gnälla rejält och dels även börjat bli trötta efter att vi successivt tagit över spelet mer och mer i slutet av halvleken, vilket då följaktligen innebar mer jaga boll för dem. 

Andra halvleken drog igång och denna gång var vi med från början. Dock blev vi ändå tillbakapressade efter några minuter till den grad att de fick flera hörnor på rad. Flera av dem resulterade i farliga målchanser men återigen så stod baklinjen, Ivar och Jessica, samt Petter på rätt ställe vid rätt tillfälle. Vid en av dessa hörnor lyckades vi rensa på den första touchen, jag minns inte om det var en boxning från Petter eller om det var en volley från Jessica. Hur som helst tog sig bollen luftvägen mot mitthalvan, lite till höger om mittcirkeln, där Clement kom mötandes med en Öisare i ryggen. Jag såg en potentiell kontringssituation i samma skede som bollen lyftes i väg bort från vårt straffområde och satte därför full fart uppåt. Jag hann tänka två saker, dels att jag skulle bli fri från halva planen om Clement på något sätt skulle lyckas skarva bollen till mig och dels att han just inte skulle lyckas göra det eftersom, som det såg ut när jag kollade, motståndaren redan var i luften och på väg att möta bollen för en nick. Till min stora förvåning så ser jag hur Clement i sista stund tar sats och hoppar. Det häng som han då hade i luften skulle fått Patrik Sjöberg att överväga att knyta skorna igen på nolltid. Clement får en touch med huvudet som för bollen snett bakåt, vilket är PRECIS där jag då befinner mig. Jag lyckas ta med mig bollen i farten, väldigt likt DETTA mål faktiskt (Tack Johan!) och fortsatte att springa med full fart. Vanligtvis i dessa lägen brukar jag bli ivrig och lägga bollen rakt på målvakten. Denna gången sprang jag bara med ett jävla självförtroende och jag tror nyckeln var att jag inte hann tänka så mycket. Jag höjde blicken tänkte att jag skulle lägga en inåtskruvad höger bredsida så långt till höger jag kunde. Den gick inte så långt till höger som jag ville men den gick in. Känslan av att se bollen rulla in i nätet bakom Öisarnas målvakt fick det bara att totalt släppa för mig. Jag blev helt euforisk och rös i hela kroppen. Jag tror det var all nervositet och respekt för motståndarna som släppte, samtidigt som jag insåg att vi verkligen kan slå alla lag vi möter. Jag brukar aldrig göra målgester, jag brukar ju inte göra så många mål, men där och då lyfte armarna på sig själva och jag flög in i Tove och Clements välkomnande famnar. Detta blir ju helt oproportionerligt, att jag beskriver just mitt mål så mycket mer än de andras, men jag vill bara förtydliga att jag upplevde något som jag endast kan likna vid en religiös upplevelse i samband med målet och matchen. Jag har ändå hållit på med lagidrott sedan jag var ca 10 år och jag tror jag aldrig upplevt en sådan eufori i samband med en match.



Jag sprang direkt till bänken och bytte med Johan. Johan som kvällen till ära gjorde comeback för Skicka efter ett mer än en säsongs långt uppehåll. Jag har vid flera tillfällen under denna säsong frågat ifall han varit sugen på att hoppa in men det har alltid varit något annat i vägen, andra prioriteringar... denna gång svarade han dock mig "är det en viktigt match?" varpå jag klargjorde förutsättningarna. Det svar jag då fick var "Åååååå, peppen....!". Detta säger ganska mycket om Johan, han är en riktig jävla krigare. Något som han visade under hela matchen med sitt stenhårda defensiva arbete och sina offensiva rusher. Helt rättvist, samtidigt som det var smått osannolikt, så lyckades han från en omöjlig vinkel och en till synes omöjlig situation, ,nästan alldeles ute vid hörnflaggan, att trixa in bollen ända in i mål på ett sätt som bara Johan kan. Ni som har sett honom spela förstår vad jag menar. Man gör inte sådana mål. 3-0 och lyckan i Skickalägret var total! Någonstans så började man andas ut men oturligt nog så väckte detta sista mål Öisarna till liv och de svarade med att reducera bara minuten senare. Med ca 6 minuter kvar blev vi lite darriga på benen men förutom några halvfarliga skottlägen så fick Öisarna ingen större målchans och vi lyckades hålla undan och alltså vinna matchen mot de, innan kvällen, obesegrade serieledarna. 

Under kvällen, efter matchen, så kanske det skickades 50 sms i ledningens interna sms-chatt. Alla vi tre, Tove, jag och Jessica, skrev hela tiden samma sak: "jag mår så sjukt bra", "jag känner mig helt hög", "jag med!", "JAG ÄLSKAR ER!!!", "JAG ÄLSKAR ER OCKSÅ!!!" osv. Ett annat tecken på hur mycket detta resultat berörde Skickalägret var att Emil, efter att ha blivit delgiven resultatet, omgående ringde Tove och bad om en utförlig redogörelse. Detta var alltså minuter efter slutsignalen och vi kan gissa att Emil satt i ambulansen och åt korv och spelade wordfeud (det är alltså vad han arbetar med, ambulans alltså, inte korv och smartphone). 

Mer än så här finns det för tillfället inte att säga. Mer än så här behöver ingen, rimligen, säga. 
Våra siffror har talat för sig själva. Skicka BK har gjort ett helt fantastiskt år. Vi har överträffat oss själva gång på gång och vi kan bara konstatera att framtiden ser underbart ljus ut. En framtid som vi fortsättningsvis gärna delar med er här, på Skickabloggen, och ute på planerna. 

FORZA SKICKA BK!



#9







*Ytterst tveksamma

2 kommentarer:

  1. Jag gråter. Dels för matchen dels för referatet. Skicka BK jag känner med er. Eufori. Och #9 du vet vad du betyder.
    Forza Skicka BK!!!

    SvaraRadera